Det är därför jag gillar calisthenics. Kroppsviktsträning passar mig eftersom den är ärlig. Antingen kan du kontrollera kroppen, eller så kan du inte. Muscle ups, handstand pushups, armhävningar utan fötter i marken, pistol squats, slackline eller handstående avslöjar ganska snabbt var länkarna i kedjan är svaga.
Och det är just kedjan jag är intresserad av.
När man åker skidor, kitar, windsurfar, skärmflyger, kraschar eller håller på med andra aktiviteter där fart, höjd, balans, vind, gravitation och dåligt omdöme ibland samverkar, räcker det inte att vara stark i discomusklerna. Kroppen måste hänga ihop. Axlar, bål, höfter, rygg och ben måste kunna ta emot kraft från konstiga vinklar, vrida emot, parera och hitta tillbaka.
Jag brukar tänka mycket på att vara vridstyv. Helst som en gammal ek.
Det kanske låter som något från en ingenjörslektion, vilket det också är, men för mig är det väldigt konkret. En vridstyv kropp klarar belastning bättre när krafterna inte kommer rakt framifrån. Och i mina sporter kommer krafterna nästan aldrig rakt framifrån. De kommer snett, oväntat, explosivt och ibland ganska brutalt.
Jag är naturligtvis medveten om min ålder. Kroppen brukar dessutom vara vänlig nog att påminna mig om den på morgonen efter en hård dag ute i terränglådan. Men träningsglädjen för mig kommer inte från att försöka bromsa förfallet. Jag tränar för att fortsätta utvecklas. Vill fortsätta lära mig nya rörelser och trick, flyga högre, få bättre kontroll och uppleva den där beroendeframkallande känslan av framsteg som gör att man glömmer alla fadäser längs vägen.
Jag har haft många perioder med skador bakom mig, och man kunde ju hoppas att ålder och erfarenhet automatiskt skulle leda till klokare beslut, men tydligen har minnet en imponerande förmåga att sudda ut tidigare smällar lagom till nästa tillfälle.
Just nu rehabar jag till exempel en axel efter en rotation med skidor som ballade ur i vintras. I mina sporter växlar slitaget dessutom med årstiderna. På vintern är det skidor, snowkite, speedriding och hårda landningar i snö och is. När sommaren närmar sig flyttar belastningen ut på vattnet, och plötsligt är det vindsurfing, kitesurfing och krascher i helt andra riktningar som väntar.
Pågående axelrehab är som alltid en strid mot klockan inför nästa säsongs-dos med våld mot en redan ganska sargad kropp. Exempelvis framåtloopar på vindsurfbräda går snabbt som en centrifug, och landningen skyms alltid av seglet. Men helt omöjligt att avstå när man får de där dagarna med masthöga vågor.
Det fina med calisthenics är att man inte behöver så mycket. En trädgren, en gräsplätt, lite fantasi och ganska mycket envishet räcker långt. Det passar mig bättre än att träningen måste vara låst till en maskin eller en perfekt miljö. Mycket av det jag tycker är roligt händer ändå ute, i vind, snö, vatten eller på någon plats där man får improvisera. Ibland är den platsen vald med omsorg. Ibland råkade den bara vara där när idén dök upp.
Med åren har jag också börjat uppskatta rutinerna runt träningen mer. Uppvärmning, rörlighet, återhämtning och små saker som gör att kroppen känns redo. Jag tänker att en veteranbil absolut går att köra stenhårt, men den kräver lite mer smörj, service och vänligt tilltal mellan varven. Efter en dag med vind, hård belastning och lite för mycket "konsekvenstänk i efterhand" kan kroppen kännas som en blandning av träbit och blåmärke. Då gäller det att hjälpa den lite.
Tigerbalsams produkter har blivit en sådan enkel rutin för mig. Jag använder det när musklerna känns stela, när jag vill få igång kroppen eller när något område behöver extra uppmärksamhet efter träning eller en hård dag ute i terränglådan. Det är inget magiskt, bara en praktisk grej som passar in i ett liv där kroppen ofta får jobba, protestera och sedan, förhoppningsvis, samarbeta igen.
För mig är träning i grunden ett sätt att köpa mer frihet.
Friheten att leka i miljöer där kroppen faktiskt måste fungera. Friheten att fortsätta utvecklas i sporter där man aldrig riktigt blir färdig. Friheten att fortsätta testa rotationer, trick och idéer jag förmodligen borde ha lärt mig att vara lite mer försiktig med. Friheten att krascha ibland, resa sig igen och fortsätta, helst lite smartare nästa gång, även om statistiken på just den punkten fortfarande är under utvärdering.
Jag är mitt gym. Och gymmet är fortfarande under renovering.